Liver handlar om Kärlek

Varför ska det vara så himla kul och spännande (eller något annat?!) att leka med mina känslor?! Det går bara rakt ner för mig då. Orkar det inte. Finns det något hopp alls?

I förrgår upptäckte jag något fantastiskt, som jag efter i lördags varit orolig över. Jag tar det från början.

Fest - alkohol - tjejsnack. Detta har en effekt att dra upp vissa minnen, speciellt i den specifika lägenheten vi var i. Senaste vi festade där slutade det illa, gällade denna person. I lördagar i vilket fall, mitt under kvällen, får jag en känsla av saknad. En riktigt stark känsla som jag inte kännt på väldigt länge. Och det var så nära att jag skickade iväg ett sms med orden "saknar dig". Tack och lov gjorde jag inte det! Efter ett tag hade jag kommit över känslan och kvällen flöt på helt vanligt med massa skoj! :)

Nästa senario var i måndags på Campus. Föreläsningen var slut och alla påväg hem. Vem stöter jag inte på då? Precis. Men vet ni vad?! Jag kände inte ett piss! Det varken knöt sig i magen, kom en varm känsla inom mig, inte något! Och det kändes så bra. Det kunde ha varit vem som helst jag gick förbi. Underbart!

Konstaterande efter dessa två händelser
Jag har kommit över honom! Det har gått betydligt snabbare än jag trott vilket är såå skönt. Nu kan jag gå vidare utan att känna att jag "gör fel" som inte är över honom än. Ni anar inte vilken lättnad det är.


It's time to move on

En sak jag råkat ut för flertalet gånger är rädda killar. Eller jag vet inte om de är rädda, men det är den enda förklaringen jag kan komma på.

Skulle jag som tjej föreslå för en killkompis att träffas över en fika, film eller annan oskyldig aktivitet blir svaret många gånger nej följt av någon löjlig bortförklaring. Okej, i vissa fall kan det ju vara så att han helt enkelt inte kan eller vill. Men många gånger tror jag det beror på att han blir rädd. Rädd för att en träff skulle innebära något mer än vänskap. Men varför måste det göra det? Kan man inte vara kompisar och umgår på tu man hand som kille och tjej utan att skapa misstankar?

Jag kan väl som föredetta flickvän till en kille med många nära tjejkompisar, säga att ibland kan det vara lite jobbigt att veta att killen är ensam med någon annan tjej. Men det handlar också om tillit. Litar man på killen är det inga problem. Bara för att man är två av olika kön, betyder inte det att man måste hoppa i säng. Det kan man för övrigt göra om man är av samma kön också.

Såå, till alla killar. Chilla för fasen! Bara för en tjej vill träffas bara ni två betyder inte det att hon har något lurt planerat. Det kan vara så att hon bara vill umgås som vänner gör.

Många gånger gör kärleken mig frustrerad. Det har till och med gått så långt att kärleken har fått mig att agera genom ilska.

Det händer att jag känner att min kärlek inte når fram, att personen inte förstår att jag tycker om honom eller henne. Envis som jag är ger jag inte upp då utan försöker igen, och igen, och igen... Om det fortfarande inte når fram får jag en panikkänsla inom mig. Denna panikkänsla kan i vissa fall leda till att frustrationskänslan tar över. Min frustrationskänsla yttrar sig genom ilska. Jag försöker alltså i detta läget visa min kärlek genom ilska. Hur fel är inte det?

Beteendet förvärras när jag känner att någon tycker att jag fått någon annan att må dåligt, någon person som jag faktiskt tycker bra om. Jag blir då galet frustrerad, till den grad att jag inte vet var jag ska ta vägen. Adrenalinet pumpar inom mig och jag vill bara rusta om personen för att få den att inse. Tyvärr har detta också hänt. Men hur fel är inte det?

Många relationer jag haft, både vänskapliga och romantiska, har förstörts på grund av detta beteende. Vissa relationer kan jag så här i efterhand känna att det kan kvitta, medan andra sörjer jag fortfarande.